publicerad: 2021  
1slunga slungan slungor
slung·an
substantiv
slung`a
● typ av kast­redskap som snabbt svängs runt och där­efter stannas så att en projektil sänds iväg
JFR katapult
slungsten; handslunga; stenslunga
○ äv. om andra liknande redskap
honungsslunga; snöslunga
belagt sedan senare hälften av 1400-talet (Latinskt-svenskt glossarium); fornsvenska sliunga; till 2slunga; jfr ur­sprung till slinga 1
2slunga slungade slungat
verb
slung`a
● ofta med partikel som an­ger rörelseriktning, sär­skiltut kasta med stor svepande arm­rörelse
JFR slänga 1
slunga (ur/ut) någon/något (någonstans)
slunga (ur) någon (någonstans)
slunga (ur) något (någonstans)
slunga (ut) någon (någonstans)
slunga (ut) något (någonstans)
han slungade radio­apparaten i väggen i vredes­mod
○ äv. ut­vidgat, sär­skilt (i fråga) om natur­krafter eller dylikt
hon slungades ut i gatan vid explosionen
○ spec. centrifugera (honung) ur vax­kaka
○ äv. bildligt
hon slungade ut invektiv och förbannelser mot honom
belagt sedan senare hälften av 1400-talet (Latinskt-svenskt glossarium); fornsvenska sliunga 'slingra (sig); slunga'; gemensamt germanskt ord; jfr ur­sprung till slingra, slänga
slungaslungande, slungning