publicerad: 2021  
släcka släckte släckt, presens släcker
verb
släck`a
1 få (eld) att upp­höra att brinna
JFR slockna 1
släckare
någon släcker (något)
släcka branden; släck brasan ordentligt efter­åt
○ äv. bildligt få att upp­höra
släcka en förhoppning; släcka ett liv
○ i vissa ut­tryck med bi­betydelse av behovs­tillfredsställelse
släcka törsten; släcka sin ny­fiken­het
belagt sedan 1320–50 (En nyttigh Bok om Konnunga Styrilse och Höfdinga); fornsvenska släkkia; besläktat med slak, slockna
2 ibland med partikelnner, utan större betydelse­skillnad få att upp­höra att av­ge ljus
JFR slockna 2
någon släcker (ner) (något)
taklamporna släcktes ner; en bil med släckta strål­kastare; vi släcker (ljuset) klockan 11
belagt sedan 1420–50 Ett fornsvenskt legendarium (Codex Bildstenianus)
3 vanligen perfekt particip över­ösa (bränd kalk) med vatten för att en ny kalcium­förening ska bildas
något är släckt
släckt kalk
belagt sedan 1600
4 göra (tåg, kätting eller dylikt) slakare
SYN. slacka 2
någon släcker (på) något
belagt sedan 1836; sv. dial. släcka; till slak; besläktat med släcka 1
släckasläckande, släckning