publicerad: 2021  
snacka snackade snackat
verb
snack`a
● var­dagligt prata
någon snackar (med någon) (om någon/något/att+verb/sats)
någon snackar (med någon) (om någon)
någon snackar (med någon) (om något)
någon snackar (med någon) (om sats)
någon snackar (med någon) (om att+verb)
snacka inte, utan gör som jag säger
○ ibland i konstruktioner med en sorts objekt
snacka film; lärare fick öva sig i att snacka sex och sam­levnad
○ äv. (i infinitiv el. imperativ) för att ut­trycka anmärknings­värt över­flöd
han fick 13 rätt på tipset med bara en enda gardering – snacka om tur!
belagt sedan ca 1430 (Själens tröst); fornsvenska snakka 'prata; skämta'; av lågtyska snacken med samma betydelse; trol. av ljud­härmande urspr.; jfr ur­sprung till snacks
snackasnackande, snack
snacka ihop sig