publicerad: 2021
1sol
solen solar
sol·en
substantiv
●
ofta bestämd form sing.
den starkt lysande och värmande centrala himlakroppen i vårt planetsystem
solbelysning; solljus
en röd sol i väster; solens uppgång och nedgång; solen gick upp 06.45; solen gick i moln; solen tittade fram; solen sken; solen, månen och stjärnorna
○
äv.
solsken ofta med tanke på detta som positiv väderlek
strålande sol; ett envist högtryck med bara sol; lite sol i höstmörkret; hon hade solen i ögonen
○
äv. om liknande himlakropp på andra håll i universum (med el. utan planetsystem)
JFR
stjärna 1
främmande solar
○
äv. om område som bestrålas av solen
han satt i solen och läste
○
äv. bildligt, spec. om person
glädjespridare
det lilla barnbarnet var hans ålderdoms sol; hon var solen i hans liv
en plats i solen
se
plats
inget/intet nytt under solen
ursprungligen biblisktinget upptäcks som inte tidigare funnitsintet nytt under solen – samhällen i Mellanöstern kan ha haft samordnade "valutor" långt före vår tideräknings början
skina som en sol
se
skina
upp som en sol och ner som en pannkaka
en kort glansperiodupp som en sol och ner som en pannkaka – så kan man lite elakt beskriva hennes personvalskampanj
vara uppe med solen
vara uppe tidigthon var uppe med solen och ute ur huset innan någon annan hunnit vakna
även solen har (sina) fläckar
även den bäste har sina fel
östan om sol och västan om måne
mycket långt bortade bodde i en stuga som verkligen låg östan om sol och västan om måne
Din klara sol går åter opp,
jag tackar dig, min Gud. Psalmboken 176:1 (Johan Olof Wallin 1814); förr ofta sjungen i skolklasser på lägre stadier som inledning till arbetsdagen
jag tackar dig, min Gud. Psalmboken 176:1 (Johan Olof Wallin 1814); förr ofta sjungen i skolklasser på lägre stadier som inledning till arbetsdagen
2sol
ingen böjning
substantiv
[sål´]
●
den femte tonen i en durskala t.ex. "g" i C-durskalan
belagt sedan 1645;
till den första stavelsen i ordet sol´ve, vilket ingick i en lat. hymn som användes vid memorering av tonskalan; jfr ursprung till
do
