publicerad: 2021  
1sprätta sprätte sprätt, presens sprätter
verb
sprätt`a
1 krafsa (i något) så att små partiklar far om­kring
någon/djur sprätter (i något)
djur sprätter (i något)
någon sprätter (i något)
sprätta något (någonstans)
hönsen sprätte i marken efter korn
äv. med ton­vikt på kringkastandet skicka iväg
sprätta dynga; hon sprätte visp­grädde i hela köket
äv. om icke-levande före­teelse
något sprätter
ved som smällde och sprätte glöd
belagt sedan ca 1635; bildn. till sv. dial. sprinta 'hoppa; skutta'; jfr ur­sprung till sprinta
2 ofta med partikel, t.ex.iväg, upp fara (iväg) med fart om små partiklar
sprätta (iväg/upp)
sprätta (iväg)
sprätta (upp)
något sprätter
det sprätte i stek­pannan
äv. om en­staka före­teelse
gummi­snodden sprätte iväg
spec. i fråga om kropps­rörelse
någon sprätter
plötsligt sprätte hon upp från sittande till stående ställning; sprättande fiskar
belagt sedan 1635
3 visa upp sig på ett över­modigt och iögon­fallande sätt
någon sprätter
de tyckte att han gick om­kring och sprätte efter sin befordran
belagt sedan 1648
sprättasprättande
2sprätta sprättade sprättat
verb
sprätt`a
vanligen med partikel, sär­skiltloss, upp skära (upp) med kniv eller dylikt
någon sprättar (loss/upp) något (med något)
någon sprättar (loss) något (med något)
någon sprättar (upp) något (med något)
hon sprättade upp brevet med en pappers­kniv
spec. beträffande söm eller dylikt
sprätta loss knappar; hon sprättade upp madrassen och tog ut pengarna
belagt sedan senare hälften av 1400-talet (i sammansättn. upp-; (Latinskt-svenskt glossarium)) fornsvenska sprätta; av samma urspr. som 1sprätta!!
sprättasprättande, sprättning