publicerad: 2021  
1stad staden vardagligt stan, plural städer
substantiv
1 (vanligen) större, mer betydande tät­ort förr med spec. ställning och spec. rättigheter och skyldigheter; nu­mera inte som särsk. kategori i administrativa samman­hang
JFR by 1, kommun 1, 1ort 1
stadskärna; stadspark; stadsvapen; förstad; hamnstad; huvudstad; miljonstad; småstad; storstad; världsstad
stadens centrala delar; klyftan mellan land och stad; en stad som pulserade av liv; dom­kyrkan syns över hela staden; med ut­sikt över staden
○ äv. om visst om­råde in­om så­dan enhet
innerstad; villastad
Gamla stan
○ spec. om centrum av så­dan enhet med bestämd form sing.stan
åka in till stan och handla; han var ute på stan och roade sig
den eviga staden Romden eviga staden har mycket att erbjuda för den historiskt intresserade
den heliga staden Jerusalemsom alla andra besökare i den heliga staden skulle hon upp på Olje­berget
öppen stad stad som saknar befästningar och militära an­läggningaroch där­för enl. folk­rätten inte får bombarderas m.m.
belagt sedan början av 1300-talet (Skåne-Lagen); fornsvenska staþer; av lågtyska stat med samma betydelse; av samma urspr. som 1stad 2
2 vanligen i sammansättn. plats för viss verksamhet
verkstad
○ äv. om plats där en person känner sig hemma, trygg eller dylikt hög­tidligt
fristad
hon kände inte att hon hade någon var­aktig stad på jorden
belagt sedan 1000-talet (runsten, t.ex. Villberga, Uppland); runform staþi (dat.), fornsvenska staþer; gemensamt germanskt ord, urspr. 'uppehålls­ort; bo­stad'; bildat till 2stå 1; jfr ur­sprung till kvarstad, stadfästa 1, åstad
2stad staden stader
stad·en
substantiv
● kant på väv
stadkant; stadvända
belagt sedan 1541; jfr fornsvenska stadh 'åkerkant'; sv. dial. stad 'åkerkant; strandkant; kant på väv'; trol. av samma urspr. som 1stad 2