publicerad: 2021  
strupe strupen strupar
strup·en
substantiv
stru`pe
● främre delen av halsen
struptag
○ sär­skilt om inre kanaler i halsen
luftstrupe; matstrupe
det fastnade något i strupen på barnet; hon var torr i strupen; han kände strupen snö­ras samman av ångest
○ spec. med tanke på sång­röst
sången ljöd ur tusen strupar
fukta strupen dricka alkoholefter konserten gick han ut för att fukta strupen
ha guld i strupen se guld
ha kniven mot/på strupen se kniv
klara strupen harkla sighon klarade strupen och började sjunga
belagt sedan senare hälften av 1300-talet (Fornsvenska legendariet (Codex Bureanus)); fornsvenska strupe; nord. ord; jfr ur­sprung till strypa