publicerad: 2021  
1sörja sörjan
sörj·an
substantiv
sör`ja
● smutsig blandning av vätska och småpartiklar vanligen på marken
JFR mörja 1, 1slask 1
issörja; snösörja
efter det kraftiga regnet var grus­vägen en enda sörja; torka upp sörjan från golvet
belagt sedan 1556; besläktat med sv. dial. sör 'smuts', no. sor 'is­sörja'; ev. besläktat med sork, söla
2sörja sörjde sörjt, presens sörjer
sörj·er
verb
sör`ja
1 känna stark sorg över något (ofta någons bort­gång)
SE sorg JFR begråta
någon sörjer (någon/något)
någon sörjer (någon)
någon sörjer (något)
någon sörjer (över något/att+verb/sats)
någon sörjer (över något)
någon sörjer (över sats)
någon sörjer (över att+verb)
vi sörjer förlusten av en kär vän
○ äv. känna sorg över förlusten av
hon sörjer fort­farande sin döda mor; konungen av­led 1973, sörjd och saknad av ett helt folk
○ äv. försvagat vara ledsen eller dyster (över något)
han sörjde över att han aldrig hade studerat vidare
○ i presens particip ofta substantiverat
de närmast sörjande satt längst fram i kyrkan
○ ibland skämtsamt
går­dagens tävlingar lockade inte många ut­över de närmast sörjande
belagt sedan senare hälften av 1300-talet (Fornsvenska legendariet (Codex Bureanus)); fornsvenska syrgia; bildn. till sorg
2 med prep.för ta an­svar för ut­förandet av något
JFR ombesörja, se till 1
någon sörjer för något/sats
någon sörjer för något
någon sörjer för sats
sörja för barnens upp­fostran; sörja för att allt blir gjort
belagt sedan 1524
Skulle jag sörja, då vore jag tokot
fast än det ginge mig aldrig så slätt. Lasse Johansson (Lucidor), Skulle jag sörja, då vore jag tokot (trol. ca 1670)