publicerad: 2021  
tabbe tabben tabbar
tabb·en
substantiv
tabb`e
onödigt fel begånget genom tank­löshet eller dylikt
dundertabbe
han gjorde en svår tabbe och fick ge upp partiet
belagt sedan 1921; till sv. dial. tabbe 'tölp; våp; en­faldig karl', till tabbig 'dum; våpig'