publicerad: 2021  
tappa tappade tappat
verb
tapp`a
1 ofta med partikel, sär­skiltav, ur låta (vätska) rinna ut från kärl eller dylikt
JFR 1hälla
någon tappar (av/ur) något (från/ur något)
någon tappar (av) något (från något)
någon tappar (av) något (ur något)
någon tappar (ur) något (från något)
någon tappar (ur) något (ur något)
tappa ur vattnet ur karet; tappa av en vätska; tappa blod från patienten
äv. med konstruktions­växling (med av­seende på kärlet eller dylikt) tömma
någon tappar någon/någotnågot
någon tappar någonnågot
någon tappar någotnågot
tappa patienten på blod; tappa ur bad­karet
belagt sedan början av 1300-talet (Skåne-Lagen); fornsvenska tappa; av lågtyska tappen med samma betydelse; till tapp
2 med partikel, sär­skilti, på, upp låta (vätska) rinna in i kärl eller dylikt
någon tappar (i/på/upp) något (i/på något)
någon tappar (i) något (i något)
någon tappar (i) något (något)
någon tappar () något (i något)
någon tappar () något (något)
någon tappar (upp) något (i något)
någon tappar (upp) något (något)
tappa upp vin på flaskor; tappa på bensin; tappa i vatten i bad­karet
belagt sedan 1508 brev från Jon Jönsson i Stockholm till riksföreståndaren Svante Nilsson (Pers)
3 ibland med partikelnbort oavsiktligt släppa och låta falla till marken el. golvet
någon tappar (bort) något (någonstans)
han tappade den dyrbara vasen i golvet; ett mynt som någon hade tappat på gatan
äv. med mindre konkret inne­börd av fallande, med betoning av förlusten mista, förlora
tappa tänderna; hon har tappat plån­boken; han började tappa håret; de tappade bort var­andra i vimlet
äv. med av­seende på abstrakta före­teelser, ofta viss förmåga, sinnes­författning eller dylikt
tappa andan; tappa aptiten; tappa balansen; tappa humöret; tappa lusten; tappa räkningen
spec. med partikelnbort till­fälligt glömma
jag tappade bort vad jag tänkte säga
äv. förlora
tappa i värde
inte vara tappad bak­om en vagn se vagn
tappa an­siktet se ansikte
tappa hakan se haka
tappa huvudet se huvud
tappa koncepterna se koncept
tappa masken se mask
tappa sugen se sug
belagt sedan slutet av 1200-talet (Westgöta-Lagen); fornsvenska tappa, tapa; nord. ord av ovisst urspr.
4 förlora spåret under drev om jakt­hund
SE 2tappt
djur tappar något
belagt sedan 1798; se ur­sprung till tappa 3
5 ofta med partikel, sär­skiltin foga ihop med hjälp av tapp
någon tappar in något (i något)
tappa in skaftet i räfs­huvudet
äv. göra tappar till fogning
belagt sedan 1742; till tapp
tappatappande