publicerad: 2021  
titel titeln titlar
titl·ar
substantiv
[tit´-] el. [ti´t-]
1 beteckning som an­ger (någons) värdighet, kompetens eller yrke och kan an­vändas som tillägg till (eller ersättning för) namnet vid till­tal el. om­tal; ofta inte samman­fallande med yrkesbeteckningen; ofta en­bart som hedrande beteckning utan direkt inne­håll
titelsjuka; hederstitel; kungatitel
titeln filosofie doktor; prinsen till­delades titeln Hertig av Värm­land; "Mäster" var den gängse titeln för hant­verkarna; ett sände­bud som har rätt att an­vända titeln ambassadör
○ äv. (i sport­sammanhang) mästar­värdighet
titelförsvarare; titelmatch
säkra en titel; försvara sin titel; han lyckades vinna sin femte raka titel i Wimbledon
lägga bort titlarna mest historiskt(ömse­sidigt) över­gå till tilltals­ordet "du"i vissa samman­hang: att lägga bort titlarna och bli du med var­andra var ett tecken på förtrolighet
belagt sedan ca 1520 (Peder Månssons Skrifter på svenska); fornsvenska titil; av lat. tit´ulus 'etikett; över­skrift; titel'; jfr ur­sprung till tilde
2 namn på (del av) skrift eller annat litterärt eller konstnärligt verk vanligen ut­görande en koncentrerad beskrivning av inne­hållet
JFR rubrik, överskrift
titelsida; boktitel; filmtitel; originaltitel
titeln (på något)
en passande titel; titeln på boken är "Hand­bok i lexikografi"; hans memoarer fick den talande titeln "Länge­sen"; en tavla med titeln "Konungarnas till­bedjan"
○ ibland äv. med tanke på verket självt, sär­skilt om bok
förlaget ger ut tio nya titlar till hösten
belagt sedan 1554