publicerad: 2021  
tjusning tjusningen
tjus·ning·en
substantiv
tju`sning
● förmåga att väcka lust­fyllt intresse och fascination hos person el. före­teelse
SE tjusa JFR behag 3, elegans
tjusningen (med någon/något/att+verb/sats)
tjusningen (med någon)
tjusningen (med något)
tjusningen (med sats)
tjusningen (med att+verb)
fartens tjusning; resandets tjusning; hasard­spelets tjusning; det är oberäkneligheten som är tjusningen med henne
○ äv. med ton­vikt på upp­levelsen
finna tjusning i att cykla
belagt sedan 1732