publicerad: 2021  
1truga trugade trugat
verb
tru`ga
● en­träget (försöka) över­tala till något handlande, särsk. till att ta för sig av mat och dryck
någon trugar någon (till något/att+verb)
någon trugar någon (till något)
någon trugar någon (till att+verb)
någon trugar någon (att+verb)
hon trugade dem att ta en kaka till; de fick truga honom (till) att ställa upp som ord­förande; hon var trött på att truga och fjäska
○ ofta med ton­vikt på resultatet av över­talningen med partikel, sär­skiltav, i, på
någon trugar på/i/av någon något
någon trugar av någon något
någon trugar i någon något
någon trugar på någon något
försäljaren trugade på dem en ny damm­sugare; de fick truga i honom maten; frälsnings­soldaten trugade av dem en femma
belagt sedan 1430-talet (Prosadikter från Sveriges medeltid); fornsvenska þruga 'hota; tvinga; truga'; nord. ord, besläktat med trycka
trugatrugande, trugning, trug
2truga trugan trugor
trug·an
substantiv
tru`ga
● plast­stycke eller dylikt som är fast­satt i nedre ändan av skid­stav för att hindra att den sjunker ner i snön
belagt sedan 1819