publicerad: 2021  
1träta trätan trätor
trät·an
substantiv
trä`ta
● irriterad (men för­hållandevis sansad) ord­växling
JFR dispyt, gräl
en träta (med någon) (om något/sats)
en träta (med någon) (om något)
en träta (med någon) (om sats)
en träta (mellan några) (om något/sats)
en träta (mellan några) (om något)
en träta (mellan några) (om sats)
deras vanliga träta om pengar; trätan mellan regeringen och oppositionen
○ ibland om mer ut­dragen tvist eller dylikt
hans gamla träta med kommunen om tomt­rätten
belagt sedan början av 1300-talet (Skåne-Lagen); fornsvenska þrätta, träta; till 2träta!!
2träta trätte trätt, presens träter
verb
trä`ta
● (små)gräla
någon träter (med/på någon) (om något/sats)
någon träter (med någon) (om något)
någon träter (med någon) (om sats)
någon träter (på någon) (om något)
någon träter (på någon) (om sats)
barnen trätte som vanligt om någon små­sak; hon träter all­tid på honom när han spelar på trav
○ ibland i fråga om något all­männare ut­tryck för mot­sättning
det är inte ens fel när två träter
belagt sedan slutet av 1200-talet (Westgöta-Lagen); fornsvenska þrätta 'en­visas; träta'; bildn. till ett adj. som mot­svarar sv. dial. trå 'en­vis; egen­sinnig'; besläktat med trå
trätaträtande, 1träta