publicerad: 2021  
1träta trätan trätor
trät·an
substantiv
trä`ta
irriterad (men för­hållandevis sansad) ord­växling
en träta (med någon) (om något/sats)
en träta (med någon) (om något)
en träta (med någon) (om sats)
en träta (mellan några) (om något/sats)
en träta (mellan några) (om något)
en träta (mellan några) (om sats)
deras vanliga träta om pengar; trätan mellan regeringen och oppositionen
ibland om mer ut­dragen tvist eller dylikt
hans gamla träta med kommunen om tomt­rätten
belagt sedan början av 1300-talet (Skåne-Lagen); fornsvenska þrätta, träta; till 2träta!!
2träta trätte trätt, presens träter
verb
trä`ta
(små)gräla
någon träter (med/på någon) (om något/sats)
någon träter (med någon) (om något)
någon träter (med någon) (om sats)
någon träter (någon) (om något)
någon träter (någon) (om sats)
barnen trätte som vanligt om någon små­sak; hon träter all­tid på honom när han spelar på trav
ibland i fråga om något all­männare ut­tryck för mot­sättning
det är inte ens fel när två träter
belagt sedan slutet av 1200-talet (Westgöta-Lagen); fornsvenska þrätta 'en­visas; träta'; bildn. till ett adj. som mot­svarar sv. dial. trå 'en­vis; egen­sinnig'; besläktat med trå
trätaträtande, 1träta