publicerad: 2021  
1tut tuten tutar
tut·en
substantiv
● var­dagligt pip på kanna eller dylikt
belagt sedan 1705; sv. dial. äv. 'mun, trut; näver­lur'; barnspråksord; jfr ur­sprung till trut
2tut tutet, plural tut, bestämd plural tuten
tut·et
substantiv
● tutande ljud
tutet från ång­visslan
belagt sedan 1795; till 2tuta 1