publicerad: 2021  
tynga tyngde tyngt, presens tynger
verb
tyng`a
● ibland med partikelnner pressa eller dra ned­åt genom sin tyngd
tynga (på något)
tynga (ner) (någon/något)
tynga (ner) (någon)
tynga (ner) (något)
bördan tyngde (på) hennes axlar; res­väskan tyngde hans armar; han försökte tynga ner andra ändan av häv­stången med kroppen
○ äv. om fysisk el. psykisk före­teelse som ger (personen i fråga) ett in­tryck av tyngd el. är plågsam eller dylikt
maten tyngde i magen; det sjuka sam­vetet tyngde honom; de verkade tyngda av stundens allvar; en tyngande plikt
○ spec. i fråga om allt­för stor rikedom av detaljer, svårt inne­håll eller dylikt
han ville inte tynga boken med en massa lärda citat
belagt sedan ca 1420 (Bonaventuras Betraktelser); fornsvenska þyngia; till tung
tyngatyngande