publicerad: 2021  
töa töade töat
tö·ar
verb
tö`a
1 ofta i opersonliga konstruktioner vara blid­väder ofta med tanke på där­med sammanhängande snö- och issmältning
SE tö JFR slaska 2
töande
det töar
det började töa fram på dagen
○ äv. om snö, is eller dylikt vanligen med partikel, sär­skiltbort, upp smälta
något töar (bort/upp)
något töar (bort)
något töar (upp)
snön töade bort; is­täcket töade upp
belagt sedan senare hälften av 1400-talet (Läke- och örte-böcker); fornsvenska thöia; jfr isl. þeyja med samma betydelse; gemensamt germanskt ord med ursprungsbet. 'vatten; väta'
2 ofta med partikelnupp få (fruset vatten) att smälta
något töar (upp) någon/något
något töar (upp) någon
något töar (upp) något
solen töade upp is­täcket
belagt sedan 1685