publicerad: 2021  
ultimatum ultimatumet, plural ultimatum, bestämd plural ultimatumen
ult·im·at·um
substantiv
ultima`tum
● oeftergivligt, hot­fullt krav (från en part) som mot­parten in­om kort tid slut­giltigt måste ta ställning till vid risk att hotet etc. i annat fall verk­ställs; särsk. i politiska samman­hang
ett ultimatum (till någon/något) (om något/att+verb/sats)
ett ultimatum (till någon) (om något)
ett ultimatum (till någon) (om sats)
ett ultimatum (till någon) (om att+verb)
ett ultimatum (till något) (om något)
ett ultimatum (till något) (om sats)
ett ultimatum (till något) (om att+verb)
ställa ultimatum; Österrike-Ungerns skarpa ultimatum till Serbien ledde till ut­brottet av första världs­kriget
○ äv. all­männare, inte nöd­vändigtvis förbundet med kort tids­frist
hon ställde ultimatum till sin man: han fick välja mellan familjen och karriären
belagt sedan 1788; till lat. ul´timus 'sist; den siste'