publicerad: 2021  
undgå undgick undgått, presens undgår
verb
un`dgå
1 lyckas und­vika att bli ut­satt för
någon undgår någon/något/att+verb/sats
någon undgår någon
någon undgår något
någon undgår sats
någon undgår att+verb
de lyckades und­gå upp­täckt
spec. i ett fast ut­tryck
ingen und­går sitt öde
äv. passera obemärkt för
barnets signaler und­gick dem; att det snart var olympiad hade knappast und­gått någon
belagt sedan 1400–25 (Heliga Birgittas uppenbarelser); fornsvenska untganga; efter lågtyska entgan med samma betydelse; jfr ur­sprung till oundgänglig
2 vanligen i nekande konstruktioner låta bli
någon undgår att+verb
ingen kunde und­gå att notera hennes irritation
belagt sedan 1612
undgåundgående