publicerad: 2021
uppfylla
uppfyllde uppfyllt, presens uppfyller
verb
1
utföra fullständigt ofta med avseende på något man lovat
SE
uppfyllelse
någon/något uppfyller något
någon uppfyller något
något uppfyller något
uppfylla sina löften; de uppfyllde hennes minsta önskan
○
äv. i fråga om tänkt handling
en bilmodell som uppfyller högt ställda krav
belagt sedan slutet av 1400-talet (H[elige] Susos Gudeliga Snilles Väckare);
fornsvenska upfylla
2
äv. lös förbindelse, jfr
fylla
fullständigt fylla
något uppfyller något
folket uppfyllde lokalen
○
äv. bildligt
något uppfyller någon
han var uppfylld av glädje
belagt sedan ca 1350
Konung Magnus Erikssons Stadslag
uppfyllauppfyllande
Och hans fader Sakarias blev uppfylld av helig ande och profeterade och sade: "Lovad vare Herren, Israels Gud ...".
Bibeln (1917 års övers.), Lukas 1:67–68; Sakarias uttrycker sin tacksamhet över att han fått en son på sin ålderdom