publicerad: 2021  
upphöra upphörde upphört, presens upphör
verb
upp`höra
● äv. lös förbindelse, se höra upp komma till ett slut om förlopp, skeende etc.
MOTSATS börja JFR 1sluta
någon upphör (med något/att+verb)
någon upphör (med något)
någon upphör (med att+verb)
någon/något upphör (att+verb)
någon upphör (att+verb)
något upphör (att+verb)
snö­fallet upp­hörde under natten
○ äv. om person sluta (att ägna sig åt)
han har upp­hört med (att spela) schack
○ spec. i en militär order
eld upp­hör!
belagt sedan 1640; av lågtyska uphören, tyska aufhören med samma betydelse; urspr. om av­brott i arbetet, då man lyssnade
upphöraupphörande