publicerad: 2021  
1vagga vaggan vaggor
vagg·an
substantiv
vagg`a
späd­barns­säng som kan för­sättas i lätt gungning
babyn låg och jollrade i vaggan
äv. om andra före­mål med liknande form
passervagga
äv. bildligt om ställe där någon är född el. något har upp­stått
hans vagga stod i Eng­land; Grek­land, vår civilisations vagga
från vaggan till graven under hela liveti de postumt ut­givna memoarerna får vi följa henne från vaggan till graven; reklam­bilderna följer oss nu­mera från vaggan till graven
(redan) i vaggan (redan) i späd ålderredan i vaggan kom hon i kontakt med klassisk musik
belagt sedan slutet av 1200-talet (Westgöta-Lagen); fornsvenska vagga; till 2vagga!!
2vagga vaggade vaggat
verb
vagg`a
sakta röra från den ena sidan till den andra (som) i en vagga
någon/något vaggar (någon/något) (någonstans)
någon vaggar (någon) (någonstans)
någon vaggar (något) (någonstans)
något vaggar (någon) (någonstans)
något vaggar (något) (någonstans)
båten vaggades av vågorna; hon vaggade barnet till sömns
äv. sakta röra sig som en vagga
båten vaggade i våg­skvalpet
belagt sedan senare hälften av 1300-talet (Fornsvenska legendariet (Codex Bureanus)); fornsvenska vagga; gemensamt germanskt ord, nära besläktat med no. vaga 'röra sig fram och till­baka'; jfr ur­sprung till vackla
vaggavaggande, vaggning
Och vid de skummiga stränderna
hör jag din stämmas
vaggande våg­sorl till tröst.
Räck mig de älskade händerna.
Mörkret skall skrämmas.
Kvalet skall släppa mitt bröst. Bo Bergman, Melodi (i Elden, 1917)