publicerad: 2021  
vittne vittnet vittnen
vittn·et
substantiv
vitt`ne
1 person som hörs i rätte­gång och som an­tas ha (direkt) kännedom om viktiga om­ständigheter särsk. där­för att han/hon an­tas ha varit när­varande vid händelsen i fråga
vittneskonfrontation; vittnespsykologi; vittnesuppgift; huvudvittne; kronvittne
vittne (till något)
hon kallades in som vittne; åklagarens första vittne; vittnet identifierade mannen på fotot
ofta något ut­vidgat person som är när­varande vid viss händelse och senare kan yttra sig om den
han råkade bli vittne till olyckan; hon gjorde narr av honom i vittnens när­varo; han sköts ner i vittnens åsyn
äv. person som in­tygar något
bröllopsvittne; dopvittne; sanningsvittne; testamentsvittne
jag tar dig till vittne på att hon kallade mig lögnare
belagt sedan slutet av 1200-talet (Westgöta-Lagen); fornsvenska vitne 'vittnes­börd; bevis; vittne', eg. 'vad någon vet; någon som vet'; besläktat med veta
2 i vissa ut­tryck vittnesbörd
(bära) vittne om något
de sönder­slagna fönster­rutorna bar vittne om huliganernas fram­fart
belagt sedan slutet av 1200-talet Westgöta-Lagen