publicerad: 2021  
öda ödde ött, presens öder
verb
ö`da
● ofta med partikel, sär­skiltbort (onödigtvis) låta gå förlorad med av­seende på konkreta el. (vanligen) abstrakta till­gångar
SYN. förslösa, leva upp 2 JFR slösa
öda (bort) något (på något/att+verb)
öda (bort) något (på något)
öda (bort) något (på att+verb)
öda bort sitt liv; öda sina krafter på en hopp­lös sak
belagt sedan slutet av 1200-talet (Westgöta-Lagen); fornsvenska öþa; gemensamt germanskt ord; till 2öde!!; jfr ur­sprung till föröda; ödsla
ödaödande