publicerad: 2021  
öre öret, plural öre el. ören, bestämd plural örena
ör·et
substantiv
ö`re
● historiskt i Sverige den minsta mynt­enheten i Sverige
öresavrundning
i hans barndom fanns det kolor för fem öre att köpa; i bl.a. Dan­mark och Norge an­vänds fort­farande öre som mynt­enhet
○ äv. om mot­svarande mynt mest vid beskrivning av äldre förhållanden i plur. i formenören
hon letade bland örena i portmonnän
○ ofta vid an­givelse av exakt belopp
han visste på öret vad all­ting kostade; hon betalade skulden till sista öret
○ äv. som ut­tryck för obetydligt belopp
några ören hit eller dit spelar väl ingen roll; de kom hem från semestern utan ett öre på fickan
○ ur­sprungligen om ett tämligen värde­fullt mynt under medel­tid och nyare tid
han fick böta sex öre silver­mynt
inte ett rött öre inga pengar allsupp­draget var fri­villigt och de in­blandade fick inte ett rött öre
belagt sedan 800–900-talet (runristad järnring, Forsa, Hälsingland (Åhlén)); 1873 i bet. '1/100 krona'; runform aura (plur.), fornsvenska öre '1/8 mark (som vikt- och mynt­enhet)'; ur lat. au´reus 'gyllene; guld­mynt'; jfr ur­sprung till lösöre