publicerad: 2021  
bulta bultade bultat
verb
bul`ta
1 slå (upp­repade gånger) med hårda, dova slag om person
JFR dunka 1
bulta (på någon/något)
bulta (på någon)
bulta (på något)
bulta någon/något (adj)
bulta någon (adj)
bulta något (adj)
de bultade på porten för att bli in­släppta; liv­vakterna bultade honom sönder och samman
○ äv. om blod el. delar av blod­systemet (märkbart) pulsera ofta i sam­band med häftiga känslor
det bultade i hans skadade arm; hennes hjärta bultade ur­sinnigt
belagt sedan 1472–86 (Speculum Virginum); fornsvenska bulta, trol. till bult 'kloss'; besläktat med bullra
2 platta till med hjälp av vält
bulta något
man plogade inte vägen utan man bultade den
belagt sedan 1640
3 vanligen perfekt particip fästa med bult
något är bultat
centrifugen var bultad vid betong­fundamentet
belagt sedan 1775
bultabultande, bultning