SAOL SO SAOB Alla tre SO Svensk ordbok publicerad: 2021 blänga blängde blängt, presens blänger verb bläng`a ● betrakta ihållande och ovänligt JFR glo någon blänger (på någon/något) någon blänger (på någon) någon blänger (på något) målvakten blängde ilsket på domaren ○ äv. försvagat kossorna stod och blängde på dem belagt sedan 1750; av osäkert urspr.; trol. besläktat med sv. dial. blingra 'blinka; skimra' och ev. med bliga blängablängande, blängning SO Alfabetisk lista bländskydd (blända) bländverk subst. bländvit adj. bländvit (vit) bläng subst. blänga verb blänk subst. blänka verb blänkare subst. blänke subst. blänkfyr subst. Till alla ordböcker
