publicerad: 2021  
bräka bräkte bräkt, presens bräker
verb
brä`ka
● fram­bringa ut­dragna ljud i korta stötar om (el. som) ett får el. en get
djur bräker
lammen följde oroligt bräkande tackorna
○ äv. om person tala eller sjunga brett och ut­draget på ett oskönt sätt
någon bräker (något)
"Hää", bräkte han
belagt sedan 1400–25 (Heliga Birgittas uppenbarelser); fornsvenska bräkia; av ljud­härmande urspr.
bräkabräkande, bräkning, bräk