publicerad: 2021  
bräken bestämd form bräken, plural bräknar, utrum
bräkn·ar
substantiv
[brä´k-] äv. [brä`k-]
● vanligen i sammansättn. (typ av) orm­bunke särsk. (som själv­ständigt ord) om örn­bräken
ekbräken; hultbräken; majbräken; stenbräken
belagt sedan slutet av 1400-talet (Svenska växtnamn); fornsvenska bräkne; av ovisst urspr., ev. besläktat med braka, 1bräcka!!