publicerad: 2021  
djäkne djäknen djäknar
djäkn·en
substantiv
djä`kne
● endast vid beskrivning av äldre förhållanden elev i äldre typ av läro­verk s.k. lärdomsskola; särsk. i dess högre klasser
två djäknar från Skara; många av djäknarna fick försörja sig på att tigga
belagt sedan 1406 (öppet brev utfärdat av riddaren Sten Bengtsson med gåvor till Enköpings skola (Svenskt Diplomatarium)); fornsvenska diäkn, diäkne 'diakon; djäkne'; ur grek. dia´konos 'tjänare'; jfr ur­sprung till diakon