publicerad: 2021  
finna fann funnit funnen funna, presens finner
verb
finn`a
1 upp­täcka efter att ha sökt el. (ibland) av en till­fällighet
SE fynd SYN. hitta
finnande
någon finner någon/något (någonstans)
någon finner någon (någonstans)
någon finner något (någonstans)
reparatören har funnit felet; de fann honom sittande på balkongen; den bästa läkare som står att finna på orten
○ ofta med av­seende på något abstrakt
hon fann en vacker lösning på problemet
○ äv. med icke-personligt subjekt
något finner något
boken fann en stor läse­krets
○ äv. känna
någon finner något (i någon/något/att+verb/sats)
någon finner något (i någon)
någon finner något (i något)
någon finner något (i sats)
någon finner något (i att+verb)
finna behag i något; finna nöje i att sola; finna tröst i religionen
○ i ett ut­tryck äv. med ton­vikt på intellektuell el. känslo­mässig kontakt (mellan tidigare främlingar)
de fann var­andra från början och ut­vecklade ett givande sam­arbete
finna för gott se gott
belagt sedan slutet av 1200-talet (Westgöta-Lagen); fornsvenska finna; gemensamt germanskt ord, trol. urspr. 'gå efter något; söka upp'
2 komma fram till viss upp­fattning eller dylikt
JFR erfara 1
någon finner något/sats
någon finner något
någon finner sats
han fann att ett fel hade begåtts; jag kan inte finna annat än att han har rätt
○ äv. anse
någon finner någon/något adj
någon finner någon adj
någon finner något adj
de fann honom inkompetent
○ spec. i ett formel­artat ut­tryck vid beslutande möte eller dylikt
jag finner frågan med ja besvarad
belagt sedan ä. fornsv.
finna på, finna sig, finnas