publicerad: 2021  
1planta plantan plantor
plant·an
substantiv
plan`ta
● växt(del) som befinner sig i begynnelse­skedet av sin ut­veckling och där­för lämpar sig för plantering
granplanta; hanplanta; honplanta; tomatplanta
en planta (av något)
späda plantor; sätta plantor; driva upp plantor
○ äv. bildligt om ung, utvecklingsbar person hög­tidligt
"Tag väl hand om denna planta", sade prästen till föräldrarna
belagt sedan ca 1400 (Klosterläsning); fornsvenska planta; via tyska av lat. plan´ta 'ymp­kvist; planta'; till planta´re 'odla', besläktat med pla´nus 'jämn'; jfr ur­sprung till klan, 3plan
2planta plantade plantat
verb
plan`ta
● mindre brukligt ibland med partikel, sär­skiltin plantera
planta (in) något
skottet plantades i en kruka
belagt sedan ca 1385 (Klosterläsning); fornsvenska planta; jfr ur­sprung till 1planta!!
plantaplantande, plantning