publicerad: 2021  
1bukt bukten bukter
bukt·en
substantiv
1 bred, mjukt rundad in­skärning i kust samt om­rådet om­kring; särsk. med tanke på havs­området (el. sjö­området) men någon gång äv. på mot­svarande kustremsa
JFR fjord, 2golf, vik
havsbukt
tankern kunde inte gå in i bukten vid ebb; de lät ankaret gå ute i bukten; hon fann den rätta stigen ner till bukten
○ äv. om den innersta delen av en rundad vik
de följde viken en bit in­åt land och rundade dess innersta bukt
belagt sedan 1644; fornsvenska bucht 'böjning, krökning'; av lågtyska bucht 'böjning; krök'; besläktat med buga, böja
2 ofta plur. mer eller mindre cirkel­formad böjning hos rörelse­bana el. på långt, smalt före­mål
JFR båge 1, krök 1, kurva 1, slinga 1
tågbukt
de gick i krökar och bukter runt väldiga block och klippor; han lade rep i bukter på däcket
belagt sedan 1448 Stockholms Stads Jordebok 1420–1474
2bukt ingen böjning
substantiv
få bukt med någon/något lyckas vinna kontroll över någon/någotdet råder delade meningar bland forskarna om hur man ska få bukt med alg­blomningen i Öster­sjön
belagt sedan 1555; till 1bukt!!; urspr. om över­tag i brottning