publicerad: 2021  
kliva klev klivit, presens kliver
verb
kli`va
● ofta med partikel som an­ger rörelseriktning, t.ex.av, fram, i, in, upp, ur gå med långa, yviga steg gärna upp­för något, ofta mödosamt
JFR stiga 1
någon kliver (fram/in/upp) (någonstans)
någon kliver (fram) (någonstans)
någon kliver (in) (någonstans)
någon kliver (upp) (någonstans)
någon kliver av/i/ur (något)
någon kliver av (något)
någon kliver i (något)
någon kliver ur (något)
kliva i land; han klev upp på pallen
○ äv. med fram­hävande av ben­rörelsen och utan större förflyttning
kliva in i bilen; kliva ur bad­karet; kliva i byxorna
○ äv. bildligt
chefen hade fått nog och klev av; någon måste kliva fram och ta an­svar
belagt sedan förra hälften av 1300-talet (Uplands-Lagen); fornsvenska kliva 'kliva; klättra'; gemensamt germanskt ord, urspr. 'klibba fast vid; klänga sig fast vid'; besläktat med klibba, klister
klivaklivande, kliv