publicerad: 2021  
kol kolet el. kolen, plural kol
C
kol·et
substantiv
[kå´l]
1 sällan plur. ett fast icke-metalliskt grund­ämne som i bundet till­stånd upp­träder i alla organiska ämnen och i fri form bara i diamant och grafit; med huvud­användning som bränsle
kolförening; kolhydrat
belagt sedan 1795; fornsvenska kul, kol 'svart stycke brännbart material'; gemensamt germanskt ord av ovisst urspr.
2 (svart) brännbart material som har av­lagrats i berg­grunden och som upp­stått genom långsam förmultning av växt- och djur­delar; till stor del bestående av kol
JFR kol 1, torv 1
kolbrikett; kolbrytning; koleldning; kolgruva; brunkol; stenkol
låg­svavligt kol; man har mer och mer över­gått från kol till olja
○ äv. material som upp­stått genom ofullständig förbränning av trä
förkolna; träkol
○ äv. om bitar av dessa material
JFR kolborste
kolbox
glödande kol
aktivt kol (mycket poröst) kol med stor förmåga till adsorptionbl.a. anv. för rening av gaser: aktivt kol är ett akut­medel vid diarréer tack vare sin adsorptions­förmåga
lägga på ett kol öka sin arbetsinsats eller fartlägg på ett kol, annars hinner vi inte med färjan!
samla glödande kol på någons huvud ur­sprungligen biblisktgöra någon ånger­fullgenom att löna ont med gott
belagt sedan 1347 privilegier för allmogen på Kopparberget utfärdade av kung Magnus (Svenskt Diplomatarium)