publicerad: 2021  
koloni kolonin kolonier
kol·oni·er
substantiv
koloni´
1 mest vid beskrivning av äldre förhållanden befolkat om­råde som är helt under­ställt en annan (av­lägsen) nation särsk. om europeiska länders besittningar i andra världs­delar
JFR besittning 2
franska kolonier i Afrika; koloniernas rikedomar
belagt sedan 1649; av lat. colo´nia 'lant­gård; ny­bygge; koloni', till col´ere 'odla; vårda'; jfr ur­sprung till kultur
2 personer som bildar en samman­hållen grupp på en plats långt från hem­landet el. någon gång hem­orten
JFR bosättning 2
konstnärskoloni
en koloni (några) en koloni (av några)
den svenska kolonin i Rom
○ äv. om grupp av djur el. växter
fågelkoloni; gullvivekoloni
korallen bildar kolonier
belagt sedan 1754
3 vanligen i sammansättn. samling av mindre jordlotter som arrenderas ut särsk. till tätorts­bor, för husbehovs­odling
kolonilott; koloniområde; kolonistuga
○ äv. kolonilott
han skulle ut till koloni och plocka upp lite potatis
belagt sedan 1936
4 sommarhem på landet för en större grupp barn
SYN. kollo
barnkoloni; sommarkoloni
åka på koloni
belagt sedan 1882
Brev från kolonien. Sång av Cornelis Vreeswijk (i Visor & oförskämdheter, 1965), ut­formad som en "gangster­grabbs" brev från sommarkolonin till "morsan" och "stabben"