publicerad: 2021  
kunna kunde kunnat, presens kan
verb
kunn`a
1 ha till­räckliga färdigheter för att ut­föra något
JFR förmå 1, 2mäkta, veta
kunnande; kunnig
någon kan något/verb
någon kan något
någon kan verb
hon kan spela piano; hon kan rida alla hästar; han kan konversera bra på tyska; han kunde inte simma förr­än han var tio år gammal
○ äv. något försvagat ha förmåga till handlingen att
kan du få upp det här locket?; jag kan knappt vänta; han kunde inte berätta hur det egentligen kändes
○ äv. som en sorts huvud­verb ha (till­räckligt) mycket kunskap om
hon kan både tyska och franska; han kan alla Europas huvud­städer; han kunde inte läxan; hon kunde alla verserna utan­till
det bästa någon kan se bra
nu kan vi det här! nu är vi trötta på det här!kom så går vi hem, nu kan vi det här!
så långt någon kan se långt
belagt sedan 1000-talet (runsten, t.ex. Skogstibble, Uppland); vanligen runform kuni (konjunktiv), fornsvenska kunna 'känna; veta; vara i stånd; lära; under­visa'; gemensamt germanskt ord, besläktat med lat. (g)no´scere, grek. gigno´skein 'känna; veta'; jfr ur­sprung till diagnos, 1inkognito!!, konst, kund, kungöra, kunskap
2 ha (praktisk) möjlighet att göra något
JFR 2må 1
någon kan verb
du kan åka buss eller tåg; kan du komma i morgon?; katalogen kan fås i närmsta bok­handel; han önskade sig en vän att kunna an­förtro sig åt; han skulle ha kunnat ta en kortare väg; hon kunde ha avancerat in­om före­taget; bilen kan drivas med etanol
○ äv. i ut­tryck för artig bön el. upp­maning
kan du låna mig en cigarett?
○ äv. ha nära till att
det är så ly­hört att man kan bli galen
○ äv. ha benägenhet att
sådant kan hända i krigs­tid; så omodernt kunde många leva för bara 10 år sedan
belagt sedan slutet av 1200-talet Westgöta-Lagen
3 få tillåtelse att
JFR 2må 2
någon kan verb
du kan komma in nu
○ äv. med an­givande av lämplighet el. önskan
något kan verb
det kan vara på tiden att han flyttar hem­ifrån; det kunde behövas lite mer information
○ äv. som förskönande om­skrivning för befallning
ni kan gå nu!
belagt sedan 1659
4 möjligtvis ut­märkas av att ha viss egenskap, vara i viss situation eller dylikt
någon/något kan verb
någon kan verb
något kan verb
hon kan mycket väl vara världens bästa deckarförfattare; vi måste ringa till honom – han kan vara sjuk; klockan kan ha varit strax efter tolv, jag minns inte riktigt
○ äv. med konstruktions­växling
det kan ha varit han, men jag är inte säker
belagt sedan 1320–50 En nyttigh Bok om Konnunga Styrilse och Höfdinga
kunna med