publicerad: 2021  
1gnista gnistan gnistor
gnist·an
substantiv
gnis`ta
● brinnande eller glödande partikel som t.ex. kan upp­stå ur en eld, vid elektrisk ur­laddning m.m.
gnistregn; gnistskydd; tändgnista
branden orsakades av gnistor ur en grill; en kvast av gnistor sköt upp ur skor­stenen; det slog gnistor när motor­sågen började bearbeta arbets­stycket
○ äv. bildligt, spec. i ut­tryck för intensiv kraftutveckling eller dylikt
han åkte så att det slog gnistor om honom
○ spec. äv. om något litet men viktigt (som kan starta en ut­veckling eller dylikt)
JFR geist, glöd 1
livsgnista
hoppets gnista tändes; en gnista av talang
○ spec. äv. i ut­tryck för att förlora lusten att engagera sig, kämpa eller dylikt
det verkar som om han har tappat gnistan
den tändande gnistan den (till synes obetydliga) faktor som startar ett ödes­digert förloppenligt många experter riskerar ut­talandet att bli den tändande gnistan till en full­skalig konflikt
belagt sedan senare hälften av 1300-talet (Fornsvenska legendariet (Codex Bureanus)); fornsvenska gnista; gemensamt germanskt ord; trol. ljud­härmande (efter eldens sprakande)
2gnista gnistade gnistat
verb
gnis`ta
● ålderdomligt ibland med partikelnut sända (ett med­delande) telegrafiskt
gnista (ut) något
redan några timmar efter det att nyheten gnistats ut var mobiliseringen igång
belagt sedan 1903; se ur­sprung till 1gnista!!
gnistagnistande, gnistning