publicerad: 2021  
mandat mandatet, plural mandat, bestämd plural mandaten
mand·at·et
substantiv
manda´t
1 officiellt upp­drag att för någons räkning ut­föra vissa (juridiskt bindande) åt­gärder vanligen teoretiskt som representant för en grupp
(någots) mandat (över något) (ha) mandat (att+verb)
de hade inte mandat att förhandla om rena personal­frågor
spec. mest historiskt upp­drag åt stat att förvalta om­råde som inte är själv­ständigt
mandatområde
äv. om det förvaltade om­rådet
de forna Nationernas förbund-mandaten i södra Afrika
imperativt mandat representativt upp­drag som inne­bär att man är skyldig att handla enligt uppdrags­givarens an­visningarsärsk. i sam­band med upp­drag som parlamentsledamot
belagt sedan 1620; av lat. manda´tum 'an­förtrott gods; upp­drag'; jfr ur­sprung till kommendera
2 plats i folk­vald styrande församling vanligen parlament, region­fullmäktige el. kommun­full­mäktige
mandatfördelning; mandatförlust; riksdagsmandat; utjämningsmandat
partiet förlorade 10 mandat vid det senaste valet
belagt sedan 1923