publicerad: 2021  
närvaro när­varon
när|­varon
substantiv
nä`rvaro
● det att vara närvarande
SE närvara MOTSATS frånvaro
närvarokontroll; närvarolista; närvaroplikt
(i) närvaro (av någon) (i någons) närvaro
aktiv när­varo; det är obligatorisk när­varo på kursen; mötet öppnades i när­varo av presidenten; han med­gav att han hade gjort fel i vittnens när­varo
○ spec. ofta militär­väsen det att vara representerad
militär när­varo i kris­området; den amerikanska när­varon i Europa
belagt sedan 1349 (kungörelse utfärdad av kung Magnus med fullmakt åt en utsedd sanningskommission (Svenskt Diplomatarium)); böjnings­form av fornsvenska närvara med samma betydelse, till vara 'vistelse'; jfr ur­sprung till bortavaro