publicerad: 2021  
nådig nådigt nådiga
nåd·ig
adjektiv
nå`dig
1 beredd att ge nåd särsk. förlåtelse för synd
SE nåd 1
(någon) nådig nådig (mot någon)
en nådig försyn; Gud vare oss nådig
belagt sedan senare hälften av 1300-talet (Fornsvenska legendariet (Codex Bureanus)); fornsvenska naþogher
2 (ned­låtande) väl­villig om över­ordnad person, med tanke på attityd mot under­ordnad
SE nåd 2 JFR gunstig
nådig (mot någon/något)
nådig (mot någon)
nådig (mot något)
hon var beroende av sin chefs nådiga sam­tycke; kungen mot­tog nådigt folkets jubel (adverbial)
○ spec. i nekande ut­tryck; ibland skämtsamt om att bli arg
kritiken var inte nådig; hon blir inte nådig om hon får veta att du har lånat hennes bil
○ äv. som under­dånigt el. skämtsamt till­tal (vanligen till­sammans med titel)
nådig fröken; min nådiga
nådiga luntan se lunta
belagt sedan 1387 (öppet brev utfärdat av kung Albrekt om Bo Jonssons testamente m.m. (Styffe)); idiomet nådiga luntan (1925) till titeln på statsverks­propositionen "Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riks­dagen an­gående stats­verkets till­stånd och behov"