publicerad: 2021  
söka sökte sökt, presens söker
verb
sö`ka
1 an­stränga sig för att hitta något (konkret el. abstrakt) vars position man inte känner till
SYN. leta
sökare
någon söker (någon/något) (någonstans)
någon söker (någon) (någonstans)
någon söker (något) (någonstans)
någon söker (efter någon/något) (någonstans)
någon söker (efter någon) (någonstans)
någon söker (efter något) (någonstans)
han sökte efter boken i bok­hyllan; söka efter en vikarie; söka på nätet; söka i minnet; söka efter rätt ut­tryck; söka efter livets mening
○ äv. försvagat fråga efter någon
har någon sökt mig medan jag var ute?
○ äv. i ut­tryck som an­ger att man hittat något man sökt
de lyckades söka reda på huset där hon bodde
belagt sedan 800–900-talet (runristad berghäll, Oklundahällen, Östra Huseby, Östergötland (Salberger)); vanligen runform suti (pret.), fornsvenska sökia 'söka; besöka; lag­söka'; gemensamt germanskt ord, besläktat med rannsaka, sak, socken
2 försöka få
någon söker (någon/något)
någon söker (någon)
någon söker (något)
någon söker (för/till något)
någon söker (för något)
någon söker (till något)
söka arbete; söka hjälp; söka bi­drag; söka asyl
○ äv. lämna in an­sökan
söka till ut­bildningen
○ äv. försöka få hjälp hos läkare
JFR uppsöka
söka läkare; du borde söka för huvud­värken
belagt sedan senare hälften av 1300-talet Fornsvenska legendariet (Codex Bureanus)
3 med partikelnav systematiskt under­söka med teknisk an­ordning av något slag
SE sökning
någon söker av något (med något)
söka av om­rådet; söka av frekvens­skalan med en scanner
belagt sedan 1931
4 något hög­tidligt försöka
någon söker verb
hon sökte vinna hans tillit
belagt sedan början av 1500-talet Sagan om Didrik af Bern
sökasökande
söka av, söka sig, söka upp