publicerad: 2021  
front fronten fronter
front·en
substantiv
[från´t]
1 främsta stridslinje i krig; särsk. om lång sammanhängande linje
JFR flank 1, flygel 3, frontlinje
frontavsnitt; frontlinje; frontsoldat; västfronten
(vid) fronten
en front (mot någon/något)
en front (mot någon)
en front (mot något)
många unga män stupade vid fronten; fronten i väster stabiliserades och skyttegravs­kriget började
○ äv. med ton­vikt på formering
hären ryckte fram på bred front
○ äv. bildligt, spec. om stridslinje i politisk kamp, idé­kamp eller dylikt
han kämpade på två fronter i kultur­debatten
○ spec. äv. om (till­fällig) samarbets­organisation (vanligen inne­fattande vänster­grupper); äv. med ton­vikt på arbetet
befrielsefront; folkfront
röd front på 1 maj; göra front mot fascismen; visa upp en enad front
belagt sedan 1679; av franska front 'fram­sida; panna; stridslinje'; av lat. fro´ns med samma betydelse
2 i sammansättn. och vissa ut­tryck om­råde för viss verksamhet
hemmafronten; konstfronten; skolfronten
(på den) fronten
genus­forskningen är viktig och det har hänt mycket på den fronten de senaste åren
belagt sedan 1926
3 framsida av större före­mål
kylarfront
disken hade en snidad front
belagt sedan 1728
4 vanligen i sammansättn. gräns­skikt mellan två luft­massor med olika temperatur
JFR frontzon
frontbildning; kallfront; varmfront
belagt sedan 1874