publicerad: 2021
stjälpa
stjälpte stjälpt, presens stjälper
verb
1
ibland med partikel, särskiltomkull
häftigt falla åt sidan och bli liggande
stjälpa (omkull)
mjölkglaset stjälpte omkull; släden stjälpte
belagt sedan 1430–50 (Konung Alexander);
fornsvenska stiälpa; trol. besläktat med
stolpe
2
ibland med partikel, särskiltut
få att häftigt falla åt sidan och bli liggande
JFR
1välta 2
stjälpa (ut något)
stjälpa (något)
stjälpa släden
○
äv. med avseende på innehållet i behållare
stjälpa ut mjölken; stjälpa jorden ur skottkärran
○
äv. bildligt
få att gå över ända
prishöjningen stjälpte deras kalkyler; bidrag som snarare stjälper än hjälper
belagt sedan ca 1430
Själens tröst
stjälpastjälpande, stjälpning