publicerad: 2021
trafik
trafiken
traf·ik·en
substantiv
●
samtidig rörelse (på begränsad yta) av ett antal (personer och) transportmedel längs särsk. inrättade färdvägar till lands, till sjöss el. i luften
trafikbuller; trafikdöden; trafikfara; trafikolycka; trafiksäkerhet; busstrafik; flygtrafik; frakttrafik; motortrafik; tågtrafik
livlig trafik; gå i reguljär trafik; det är tät trafik i centrum på eftermiddagarna; trafiken lamslogs efter olyckan; den sista spårvagnen på sträckan togs ur trafik 1989; planet är i trafik igen; alltför många barn dör i trafiken
○
äv. med tonvikt på fordonen eller dylikt
mötande trafik; korsande trafik; tung trafik, bl.a. långtradare
○
äv. uteslutande om förflyttning till fots
gångtrafik
det var en del trafik mellan flickornas och pojkarnas rum
○
äv. om radio-, tele- el. datakommunikation
datatrafik
trafiken på långvågen var intensiv
○
äv. bildligt, särskilt om informell el. brottslig affärsverksamhet
smuggeltrafik
skum trafik; trafiken med langning och narkotikaförsäljning
spårbunden trafik
järnvägs- och spårvägstrafikregionen satsade på spårbunden trafik när invånarantalet ökade
belagt sedan ca 1625;
via tyska, franska av ita. traffico 'handel; samfärdsel'; av ovisst urspr.