publicerad: 2021  
tron tronen troner
tron·en
substantiv
● (upp­höjd och prakt­full) stol för regerande furste att sitta på vid hög­tidliga till­fällen vanligen upp­fattad som symbol för furstens maktställning
härskartron; kungatron
sände­buden skred långsamt fram­åt mot den kejserliga tronen
○ ofta mer el. mindre bildligt, i ut­tryck för (ut­övande av) härskar­makt eller dylikt
tronföljd; tronpretendent; tronstrid; trontillträde
bestiga tronen; av­säga sig tronen; kungen störtades från tronen
○ spec. i religiösa samman­hang
Guds tron är i himmelen
tronen, altaret och penning­påsen staten, kyrkan och kapitaletvem minns längre den gamla högerns kamp för tronen, altaret och penning­påsen?
belagt sedan 1430–50 (Konung Alexander); fornsvenska tron(a); via lat. av grek. thron´os 'stol; tron'