publicerad: 2021  
tvinga tvingade äv. tvang, tvingat äv. tvungit, tvingad el. tvungen, tvingade el. tvungna, presens tvingar
verb
tving`a
● ut­nyttja sin fysiska styrka eller maktställning till att förmå (någon) att mot sin vilja handla på visst sätt; genom våld, hot eller dylikt
JFR förmå 2
någon tvingar någon (till) att+verb
han tvingade den lille pojken att lämna ifrån sig bollen; föräldrarna tvingade barnen att gå med till kyrkan; stor­makten tvingade landet att acceptera gränsjusteringen
○ äv. med den frampressade handlingen mer el. mindre under­förstådd vanligen med partikel, t.ex.bort, ner, upp, ur
någon tvingar av/ur någon något
någon tvingar av någon något
någon tvingar ur någon något
någon tvingar bort någon
någon tvingar ner/upp/ut någon/något (någonstans)
någon tvingar ner någon (någonstans)
någon tvingar ner något (någonstans)
någon tvingar upp någon (någonstans)
någon tvingar upp något (någonstans)
någon tvingar ut någon (någonstans)
någon tvingar ut något (någonstans)
de tvingades till under­kastelse; bonde­armén tvingade bort an­griparna; de tvingade ur henne en bekännelse
○ äv. om icke-levande före­teelser
något tvingar någon till något
den ekonomiska situationen har tvingat dem till sparsamhet; skadan tvingade honom till försiktighet
○ någon gång äv. med av­seende på själva makt­medlet eller dylikt
tvinga sin vilja igenom
tvinga (ner) någon på knä se knä
belagt sedan 1345 (stadga utfärdad av kung Magnus om regler för frälset m.m. (Svenskt Diplomatarium)); fornsvenska þvinga 'trycka; klämma; plåga; tvinga'; gemensamt germanskt ord, trol. med grundbet. 'pressa ihop'; jfr ur­sprung till tvång
tvingatvingande, tvång
tvinga av, tvinga fram, tvinga på, tvinga sig