publicerad: 2021  
1raka rakade rakat
verb
ra`ka
1 ofta med partikel, sär­skiltav, bort skära av (skägg eller hår) nära huden med spec. instrument; särsk. med av­seende på skäggväxt
JFR renraka 1
raketui; rakgrejor; rakning; slätrakad
någon rakar (av/bort) något
någon rakar (av) något
någon rakar (bort) något
någon rakar någon
raka av skägget; raka bort mustaschen; raka benen; hon rakade bikini­linjen in­för badsäsongen
○ äv. med av­seende på person skära bort skäggväxt från
frisörer rakar sällan sina kunder nu­mera; han rakar sig varje morgon
belagt sedan slutet av 1200-talet (Westgöta-Lagen); fornsvenska raka; germ. ord av ovisst urspr.
2 vanligen med partikel, t.ex.fram, ur, åt fösa (något) mot sig med långt redskap ibland med en raka
någon rakar (fram/ur) något
någon rakar (fram) något
någon rakar (ur) något
någon rakar (åt sig) något
raka ur eld­staden; han rakade åt sig pucken
belagt sedan förra hälften av 1400-talet Östnordiska och latinska medeltidsordspråk
3 var­dagligt vanligen med partikel som an­ger rörelse, t.ex.iväg (plötsligt) springa mycket fort
JFR rusa 1
någon rakar iväg (någonstans)
hon rakade iväg till affären
○ ofta bildligt i ut­tryck för hastig till­växt
när han var 14 år började han raka i höjden
belagt sedan 1923
rakarakande
2raka rakan rakor
rak·an
substantiv
ra`ka
1 var­dagligt raksträcka
upploppsraka
han kom upp i 150 kilometer i timmen på rakorna
belagt sedan 1952; till rak
2 ett redskap som består av ett tvärställt blad på långt skaft och som an­vänds när man vill fösa något mot sig och (i ett fall) för ren­göring
fönsterraka
belagt sedan 1430–50 (i sammansättn. glöd-; (Konung Alexander)) fornsvenska raka