publicerad: 2021  
åsyn åsynen
å|­syn·en
substantiv
å`syn
1 vanligen bestämd form direkt, samman­fattande synintryck av person, situation eller dylikt
JFR anblick, syn 2
(någons) åsyn
åsynen (av någon/något)
åsynen (av någon)
åsynen (av något)
vid åsynen av så mycket elände blev man av­trubbad; hon storknade vid blotta åsynen av jul­bordet; han blev varm om hjärtat vid åsynen av barnen
belagt sedan början av 1300-talet (Skåne-Lagen); fornsvenska asyn, till sea a 'se på'; till syn
2 vanligen i konstruktion med prep. och genitiv (någons) på­gående betraktande av någon el. något
(i någons) åsyn
åsynen (av någon/något/sats)
åsynen (av någon)
åsynen (av något)
åsynen (av sats)
föräldrarna drack aldrig sprit i barnens åsyn; hon försvann ur deras åsyn
○ äv. om om­råde eller dylikt som någon betraktar
JFR blickfält
försvinn ur min åsyn!
belagt sedan början av 1300-talet Skåne-Lagen